Stiltje

Kallt så in i helvete i kombination med en långvarig (sen 7.e januari, för att vara petnoga) identitetskris är inget bra upplägg för nya inlägg. Därav den totala tystnaden. Den kan bli galet långvarig eller gå över relativt snabbt (med betoning på relativt). Min förhoppning ligger på det senare, men det återstår att se. Tills dess stannar jag i vassen.

Mammaledighet

Långpromenad i solen under klarblå himmel. Frost, ett par minusgrader.

Ändring i dagsschemat

För den som är intresserad.

Blev hämtning av lillkusin, lunch på Mc D, Andy´s lekland i 3 timmar, hem och fika, nu bibblan och plugg, sen hem, middag, preppar för morgondagen, sova.

Imorgon blir det briefing, sen (yeyy) intervju numero 2. Sen, antagligen (förhoppningsvis), däcka i soffan.

Hej!

Tumhållning plis

Uppe med tuppen (aka Lilla My). Bra. Tänder ljus, dricker kaffe, pluggar. Idag blir en innehållsrik (stressig) dag. Igen. Utkast kreativ brief skall färdigställas, Lilla My ska till tandläkaren, saker skall returneras, mormor ska komma och jag ska få besked om jag gått vidare ett steg i jobbrekryteringen. Huga.

Helgen har varit fin, men ensam. Fast planerat ensam, för att hinna med allt som hinnas med skall (varav jag hann ungefär 1/10). Gubben tog My och drog till farmor, med bror och småkusinerna. Jag tog cykeln och drog till Forum och köpte ljusfärg. Bland mycket annat. Kom på att det var faktiskt första natten jag sov ensam här hemma på 1 år och 2 månader. Vi har en väldigt stor säng!

Första advent och elförbrukningen är på topp. Sjöstaden ser ut som vilken amerikansk småstadsgata som helst. Ljusslingor, stjärnor, stakar, tomtar och en och annan ren (på sant). Galet.

Flipp eller flopp

Just sett Killinggänget på Dramaten. Besviken kan jag inte säga att jag är, efter alla dåliga recensioner jag läst, men verkligen inte i närheten av imponerad heller. Opåverkad, närmare bestämt, vilket är en tråkig känsla efter att man sett ngt publikt. I samma anda som "Försvarstal till.." försökte man leverera självutlämnande porträtt av en grupp vars enda sammanhållande kitt är att lämna ut och skratta åt andra. Typ. Men det blev inte självutlämnande, mer än på ett fåtal ställen, och jag blev inte alls berörd (som i "Ett försvarstal..") utan fick mer glida lite på ytan, småle lite då och då utan några egentliga gapflabb och verkligen ingen riktigt hjärtsmärta. Synd.

Topp var dock vinet i pausen och det suveräna sällskapet. Och det är verkligen inte illa pinkat det heller, en regnig söndag med 5 timmars nattsömn i bagaget.

Ahmen

Det slog mig ikväll, när jag tassade ut från sovrummet, vilken otroligt bra tålamodsprövning det här med barn är för mig. Tålamodet har ALDRIG någonsin varit en särskilt betungande del hos mig, snarare avsaknaden av den (kan Herrn skriva under på direkt, kan jag lova).
Idag tog det 1h och 35 minuter att få Lilla My att sova. Det är lååångt tid för vem som helst, en eeeevighet för mig.

1 timme hos psykolog går väl i runda slängar på 650-700 spänn? Då kan man väl säga att jag tjänat smulan mer än tusenlappen, denna lördagkväll?

Instruktion för skalbaggar

För att kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att kunna flyga
måste man längst ut på strået
även om det böjer sig
och svindeln kommer

För att kunna flyga
måste modet vara något större
än rädslan
och en gynnsam vind råda


/Margareta Ekström

Tårarna

...nu kommer tårarna.

Kollar på Grey´s och, som vanligt, blir jag precis så berörd som manusförfattarna räknat ut att jag ska bli. Trots att mycket är "amerikanskt dravvel" så är det dravvel precis på min beröringsnivå.
Och så idag; när jag sitter här ensam i soffan, med tända ljus, grönt té, ljusslingor i fönstren och lilla My som sover som en liten korv i sin säng, då har de med en liten för tidigt född bebis. Lika liten som Lilla My var när hon kom, men betydligt betydligt mer skör (pojken i serien alltså, inte Lilla My. Hon var lika stark och bestämd sekunden hon tittade ut, som hon är idag.) Bums kastas jag tillbaka ett år. Sjukhusdoft, handsprit och mjölkpumpsljud. Den lilla lilla kroppen, smala små armar, perfekta men helt utan hull. Huvudet inte större än en apelsin. 1740 gram men med ett hjärta så starkt. Ett hjärta som fick ork av att ligga så nära som möjligt. Hud mot hud och precis vid hjärtat, för att hitta kraften, styrkan att överleva. Så satt vi hela dagarna, jag och Herrn turades om. Sitta med My eller hämta mat. Lite kontakt med omvärlden via sms, telefon och mail. Så tillbaka till det varma rummet och på med tubtoppen, i med Lilla My.

Att de på Grey´s missar i beskrivningen av kängurumetoden och sättet de höll bebisen mot kroppen var allt annat än en bra visning av verkligheten kvittar. Minnena kommer tillbaka och tårarna kommer likväl.

Så nu stänger jag av datorn. Går in till min lilla korv, sniffar ner i hennes mjuka nacke, stryker hennes små, och få, lockar och nyper lite i hennes nu så knubbiga små lår.

En fin dag

var det igår. Ett-årskalas med nyfunna vänner, deras barn och någon släkting. God tårta, en liten My på makalöst strålande humör och nybliven ettåring som flörtade stenhårt med mig (ja, jag är inte kräsen - flört som flört!).

När mörkret började falla knallade vi hemåt, tände massa ljus och satte på höstgrytan. Gästerna kom, maten var superb och vi satt länge länge och pratade.

För att summera samtalsämnen som berördes från lunch till midnatt. Från plättar till pungbråck och maskar i bölder på huvudet. (De senare på grund av ((tack vare?)) en stundande Afrika-resa för middagsgästerna).

Bra ord

snopphoppande.
Hörde´t precis på radion. Inte helt säker på hur jag ska använda det eller få in det i min vardagliga vokabulär men jag ska försöka.

Snopphoppande.

Japp.