Lilla lilla sköra människa

Idag är det synd om Lilla My. Idag ramlas det alldeles för mycket i hennes lilla 10-månadersvärld, alldeles för hårt och alldeles för rejält. Första ramlingen var helt och hållet mammas fel och det värker i hela hjärtat, gör ont i magen och jag har något så fruktansvärt dåligt samvete. Hör lilla dunsen om och om igen. Tystnaden och sen gråten. Lilla lilla LILLA My. 

På henne verkar det gå över snabbt, men på mig sitter det som ett litet sår i magen; ett sån´t där som aldrig läks, alltid är lite öppet och blottat. Två ordentliga fall till hann hon med, redan före klockan slagit 11. I sista fallet slog hon i ena framtanden/tandköttet och började blöda. Ångest upphöjt i tusen. Samtal till sjukvårdsupplysningen, telefonnummer till Folktandvården, buffa på henne när hon somnat in, kolla att hon är sig lik, tandläkartid direkt imorrn bitti.  

Det går inte att vakta hela tiden och huden hårdnar av livets stötar - det vet jag väl, men ändå. Just nu vill jag bara klä in henne i stötdämpande bomullsvadd, ultramegatjock hjälm och tandskydd och låta henne ha det tills hon fyller 18. 

Minst. 

Inga konstigheter

Imorse när jag o Lilla My var ute på morgonprommis, i SOLEN mind you, mötte vi Färjan-Håkan.

Ute på powerwalk, typ.  Stekbrillor med reflekterande glas. Tror han känner sig redo för det stora släppet, säsongsavslutning för Färjan 2.

Ja, har inte så mycket mer att komma med idag. Rafflande händelser i en småbarnsmammas liv.

Får ett mms från Herrn. "Är på båten" och så en fin utsiktsbild på vattnet. Häromdagen informerade han mig om att det blir en hård och kall vinter i år. "Rönnbären vet du, man ser det på rönnbären". Och imorse när han snavade till på mattan utbrast han i ett "Åh! Jisses!". 

Tydligen lever jag med en liten pensionär.

Dravvel

Högt, tydligt o klart har jag sedan kl.19.30 idag deklarerat att "idag ska jag minsann lägga mig tidigt, tidigt och för en gångs skull vara PIGG imorrn. Eller ja, i alla fall kunna flukta lite lätt förbi de där konsumkassarna jag nu för tiden har under ögonen. Bannemig, det ska jag.". 

Tidigt la jag mig, redan 20.40 och här ligger jag fortfarande och läser skit på nätet. Bah.

Snabba cash?

Herreminje, hur jag någonsin kunnat rida flera hästar om dagen är mig helt obegripligt. Har så ont att jag knappt kan gå, än mindre sitta. Funderar frenetiskt på en mer bekväm lösning, typ ett par hypervadderade ridbrallor. 

Tänk cykelbrallan men med vadd även där fram, liksom. Tjock som tusan. En hel liten madrass mellan benen. Som en otroligt tjock Always, fast hela vägen runt om.  Al-the-ways, mao. 

Ja, det kanske man kan ta patent på, tjäna sig en hacka. 

Ska sätta mig o skissa lite. 

Vattenfestival

I lördags bjöds vi på en riktigt härlig rackabajsare här hemma minsann. Regnet som satt igång redan under fredagskvällen hade så sakteliga övergått från forsande via stillsamt porlande till att till slut upphöra helt, molnen hade skingrats och solen brutit fram. Döm av vår förvåning då det fortfarande porlade på här hemma, eller droppade om man ska vara petnoga. Vilket man ska, speciellt då det härstammar från samma rum man befinner sig i och inte utifrån. Inne i vardagsrummet skall det ICKE drippelidroppa, inte porla, absolut inte forsa. Men droppade gjorde det, helt klart, från taket. 

Vattenläcka? Uppenbart.

Grannen som rest bort och råkat lämna kranen på? 

En överfylld toa i en övergiven lägenhet? 

Eller, några resor värre, ensamstående man i medelåldern som halkat badrummet, slagit huvudet i kanten och nu ligger avsvimmad i ett överfyllt badkar? Såg framför mig hur den uppsvullna kroppen, likblå med vita russinfingrar kommer farande ner på soffan när taket rasar igenom. Exakt som den där reklamfilmen, fast aningens mörkare, lite mer hardcore. Typ. Men nej; inget av ovanstående - grannen är vid liv (dessutom är han ett supertrevligt par i 30-årsåldern, och inget annat) och inget tak rasade ner.  Däremot har vi numer ett gulbrunt tak med en rejäl spricka i, en styrelseordförande som skall inspektera och framför oss till största sannolikhet en mängd irriterade samtal och diskussioner om vem som skall göra vad och vad som skall betalas av vem, när och hur.

Men, om detta visste vi inget då utan lördagkvällen förlöpte smärtfritt, t o m så att jag kan säga riktigt angenämt, fram. Till ljudet av sakta droppande, mitt godistuggande och Herrns chipssmaskande kollade vi film (Mammoth- mycket bra!) och jag lyckades hålla mig vaken ända till eftertexterna (inte hänt sedan dackefejden, typ).

Snorigt

Snorigt snorigt är det här, både för mig och för Lilla My. Humöret är även därefter och allt som oftast finner jag oss sittande stirrande på varandra, eller snarare blängande, med mörka ögon, lite under lugg och sådär lite lätt irriterat som man kan vara på någon utan specifik anledning. Mer än att den sitter där. Och stirrar tillbaka. Bara ÄR. Och blänger. 

Nu sover dock en av oss och den andra passar på att dricka kolsvart kaffe, uppdatera sig på Facebook, läsa diverse bloggar och mail. Och ja; fylla i ridanmälningspapper. För nu har jag nämligen äntligen, äntligen satt igång igen och det med besked. I fredags red jag den största hästen jag skådat (typ) och hade smärtor därefter. Igår fick jag en nästan lika stor, men betydligt trevligare, häst och äntligen kom hela ridkänslan tillbaka i kroppen. Så himla härligt! Så nu vill jag rida varje dag, något som både ekonomi och sambo ställer sig minst sagt tveksamma till. Så en dag i veckan blir det, tills vidare. Nästa gång är det markarbete och jag är redan nervös, men längtar. 

Igår hade vi även besök av en av Lilla My´s alla kusiner. Vi tog ett rekordsnabbt beslut vid frukostmackan och slängde oss iväg med båten till Djurgården och Aquaria. Mest för kusinens skull men väl där visade det sig att Lilla My nog var den som uppskattade besöket mest. Storögt följde hon trumpetfiskar, hajar, muränor, ålar och små regnskogsgrodor och verkade aldrig få nog. När vi tillslut lyckades slita henne från slamkryparen, rundade vi av besöket med en lunch i kafeterian.  Vilka priser de har mage att sätta på en torr liten brödbit med gulnad ost o trasig skinka, eller två (iof supersmarriga och mycket uppskattade) pannkisar med 8 dl grädde och 2 droppar sylt. Jag slutar aldrig förvånas! 

- Hutlöst, hörde jag mig själv muttra. Snipan sladdade förbi, men försvann relativt snabbt efter att ha lyckats snika åt sig en kaffe på maten.

När vi kom ut sken solen och Lilla My knoppade in under kusins vaggande av vagnen över kullerstenarna runt Grönan, och på vägen hem på Emilia såg vi VÄRSTA STORA BÅTEN, precis innan regnet började falla.

Just nu

Mätt och glad. 

Ätit supergod grillad middag, druckit massor av gott vin, pratat om viktiga och helt oviktiga saker, lyssnat på otroligt bra musik, dansat massor. 

Nu: god natt, 

imorrn: kalas,

på tisdag: Emil Jensen!

 

ganska ointressant inlägg

godaste bullarna finns bara två gator bort. Idag har jag ätit två.  

Irritation

sitter och läser dagens DN, DN.Bostad närmare bestämt, och känner irritationen bubbla upp. Ja, det gör den i och för sig rätt ofta, men nu pga en mer konkret upplevelse än den dagliga pms-typs-irritationen.

Varje fredag frågar jag mig hur en så otroligt konsumtionsinriktad, oinspirerande, icke nytänkande, språkfelsfantast gång på gång får vara inredningsreporter och författa "ledar"sidans inlägg (i bilagan) i en av våra största dagstidningar. Borde det inte vara ett jobb med ett stort antal mycket mer kompetenta potentiella ersättare? Helt svårt borde det inte vara att byta ut denna människa.

Värst är det konstanta uppmuntrandet att köpa köpa köpa. Konsumera mera och gärna hela tiden. Alltid nytt, alltid något som "behövs", gärna i plast och dyrt och svårmatchad. Det sistnämnda för att nästa vecka kunna motivera ytterligare ett köp eller utbyte av denna veckans, "som inte passade". Och sedan detta eviga "tingeling!" "plingeling" "tjo o tjim" Alltså, kom igen!  

Varje fredag när jag sätter kaffet i vrångstrupen och mackan börjar smaka seg ost lovar jag mig: skicka in en kommentar till DN, låt dem veta vad du tycker, försök påverka. Än så länge är detta inte gjort, än så länge skiter jag där jag sitter men en dag så bannemig. Fram tills dess muttrar jag på och fortsätter försöka bläddra förbi. 

04.38 fick morgonstunden guld i mund idag.
Bara så att ni vet.
Jeez, lilla My, jeeeeeez!

Stress

det här med utveckling, andra mammor, mammagrupper, egna mammor, diagram och kurvor,  bloggar, böcker. Återkommer om det.

Hej på dig

Ikväll åker vi hem igen, lilla My och jag. Pappa längtar visst. Men först: tennis. Svåger ska vakta, "om hon sköter sig, men hon kommer skrika hela tiden för ungar o jag går inte ihop". Trorjante alls det, säger jag och sticker iväg.

Just ja

apropå bulla. En av mina bästa vänner har en liten bulle i ugnen, en bulle som tydligen är redo att komma ut redan nu. Helt á la vår lilla E verkar han ha tröttnat på det lugna gungandet, mjuka mörkret, varmaste värmen och vill ut ut ut. Vi håller tummarna för att hans iver lägger sig en aning, i alla fall någon vecka eller så men sen, sen är i alla fall JAG mer än redo att mötas och jag bara längtar! Ska bli helt underbart kul och han kommer ut till den finaste av mammor och den shysstaste av pappor, det kan jag lova honom (kanske är det just det han redan vet, o därför är så ivrig).

Tänker tillbaka på min egen graviditet, och hur sjukt galet långsamt det gick. Trodde aldrig det skulle vara klart, kändes som flera hundra år och ändå kom hon 5 veckor för tidigt. Smart unge det där, klok som blidkade sin hetsiga mamma med att kompensera och komma ut tidigare än planerat. Min kära väns mage har växt med rasande fart och helt plötsligt är hon också där. Mirakel är det och så underbart fantastiskt att jag blir tårögd bara jag tänker på det.

Hurtbulla?

Vet inte riktigt vad som hände imorse, kan troligtvis skyllas på ungen som behagade vakna 05.36, hungrig och PIGG, men nästan helt plötsligt, out of nowhere befann jag mig i - beware and behold - joggingspåret. Japp, du läste rätt: JOGGINGSPÅRET. 5,5 km blev det och två knän än mer stela o ömma än gårdagens. Ingen Nike+gratulation av Tiger Woods för bästa tid blev det denna gång; en halt pensionär med rullator skulle ha varvat mig men fasen: jag sprang/"rörde på mig i annat tempo än promenad" hela tiden. All the way. Rekord, för denna sommaren.

Väl tillbaka blev det en tur till badet med sis o co. Inget badande för tanterna men väl så kaffe och muffins. Nu sitter jag här i godan ro och väntar på att hon ska komma tillbaka från hennes tennis så att vi kan göra chokladbollar. ...

Å imorrn är YTTERLIGARE en ny dag.

Premiär

Ja, så var jag här då. 30 + , en modest underdrift, beslutar jag mig för att ta steget. En dag, bara sådär, utan någon som helst rim eller reson. Kändes liksom bara som att det var det här jag skulle göra nu på kvällningen. Fast vem ska läsa? Beats me och skit samma. Kan väl skriva av mig lite då, skicka länken till sambon o kanske syrran. Eller så blir det bara det här inlägget och intet mer. Den som lever får se och nu ska jag lägga mig och, dra på stortrissan; läsa!

Lite ont i kroppen efter dagens tennis. Lite ont i magen efter dagens femtioelva mackor och nynerklämda kilot med snarr. Imorgon är en ny dag.

God natt!