Lilla lilla sköra människa

Idag är det synd om Lilla My. Idag ramlas det alldeles för mycket i hennes lilla 10-månadersvärld, alldeles för hårt och alldeles för rejält. Första ramlingen var helt och hållet mammas fel och det värker i hela hjärtat, gör ont i magen och jag har något så fruktansvärt dåligt samvete. Hör lilla dunsen om och om igen. Tystnaden och sen gråten. Lilla lilla LILLA My. 

På henne verkar det gå över snabbt, men på mig sitter det som ett litet sår i magen; ett sån´t där som aldrig läks, alltid är lite öppet och blottat. Två ordentliga fall till hann hon med, redan före klockan slagit 11. I sista fallet slog hon i ena framtanden/tandköttet och började blöda. Ångest upphöjt i tusen. Samtal till sjukvårdsupplysningen, telefonnummer till Folktandvården, buffa på henne när hon somnat in, kolla att hon är sig lik, tandläkartid direkt imorrn bitti.  

Det går inte att vakta hela tiden och huden hårdnar av livets stötar - det vet jag väl, men ändå. Just nu vill jag bara klä in henne i stötdämpande bomullsvadd, ultramegatjock hjälm och tandskydd och låta henne ha det tills hon fyller 18. 

Minst.