Smartona

Sen var vi på IKEA också, på vägen hem från landet. Smart, med tanke på att det är lönehelg. Smart, med tanke på att vi bara skulle ha en korg. Bara´t blev även värmeljus, diskborste, disktrasor och servetter. Och en timme i kö för att få betala för´t. 

För övrigt har jag ätit så kopiöst mycket choklad den här helgen att jag kommer se ut som en pizza imorgon. 

Melankoli

Igår var det precis 1 år sedan vi kom hem med Lilla My. Liten och skör, och samtidigt så stark och envis. Nya föräldrar som på darrande ben och med skälvande hjärtan försökte boa in sig. Försökte förstå att denna lilla underbara varelse var vår att ta hand om. En helt ny värld, en helt ny tid i livet - sambos som fann sig nu vara en liten familj. En vidunderlig känsla, lika skrämmande som djupt fylld av kärlek. 

Nu är hon alltså 1 år och samtidigt som allt fortfarande känns så nytt, känns det som hon varit med oss hela livet. Det är helt omöjligt att tänka sig ett liv utan henne. Vad var livet före? Så här, i efterhand: inget (fast det var det ju, såklart). Igår stod hon helt själv för första gången. Övade med samma envishet som allt hon tar sig för. Släppte och balanserade, släppte och balanserade. Stadigt och stolt. Glatt påhejjad av kompisen M´s vilda tjut. 

Regnet föll tillsammans med löven utanför och deklarerade tydligt höstens ankomst. Lilla My, Max och Filip firade med att absolut inte ta vara på den, för oss andra, varmt efterlängtade extra sovtimmen. 

Att jobba eller inte...

...blev kvällens fråga, för mig. Middag med gamla jobbarkompisar som är mitt uppe i snurret på jobbet, med allt det innebär. Sög i början i mig som en torr bit fnöske men upptäckte rätt snart att jag blivit svullen o svampig som en gammal sjögurka (ja, ni hajjar metaforerna här va). Lite ångestladdad eftersmak blev det av, den i övrigt supertrevliga, kvällen och jag sitter nu här och söker frenetiskt på alla jobbsiter jag kan komma på. Hugaligen vad jag inte känner sug att komma tillbaka till C efter jul. Jöstanes vad jag måste hitta ett nytt jobb typ nu. 

Och under tiden blir Lilla My bara större och större. Galet vad mycket som händer och ännu mer galet om man tittar på vad som händer med henne jmf med vad som händer med mig. Just nu känns jag som ett experiment med syfte att påvisa att den 30+-åriga kroppens (och psykets?) degradering går med lika hög hastighet som den 1-årigas uppbyggnad. Ska genast kolla på Blocket om det finns någon Brio-vagn modell vuxen. 

Rullator, söker man på då kanske? 

Horray!

Lilla My har firat sitt första år, stolt paraderande med gå-vagnen framför stora familjen. En gadd rikare blev hon också och visst tusan har det kommit ett par tre strån till på knoppen.

HURRA HURRA HURRA finaste underbaraste lilla unge!

Enöga

Lord!

Idag vaknade jag, istället för arg, med en GIGANTIC svullnad över vänster öga. Med denna har jag levt hela dagen och den verkar inte ha någon som helst plan att lämna mig inom den närmsta framtiden. Ont gör det och vad det är vet jag inte. Vagel, inflammation, what-ever. Inte alls snyggt är absolut inte bekvämt.

Kanhända ett straff för gårdagens klagosång?

Sunday gloomy Sunday...

Ibland känns inte allt som det kanske borde göra när man har en fantastisk liten unge som, trots feber och snor så det svämmar och blir över, är på sprillans humör och myser, kramas och skrattar om vartannat. Fastän man har en man som är toppen, en underbar familj och fantastiska vänner, en lägenhet man trivs i och allt sån´t där annat materiellt man behöver tillgodosett. Vissa dagar verkar det som det inte spelar någon roll. Idag är en sådan dag.

Idag känner jag mig fel.  Otillräcklig, gå-påig, ganska jobbig, flamsig (på ett negativt sätt), dryg och tråkig. Ful och klumpig, både fysiskt och verbalt. Otacksam, för att jag dessutom har mage att sitta och skriva detta gnällinlägg. 

Idag känns det som att jag ror ett skepp i motvind; jag roddar och fixar, planerar och strukturerar men ändå faller inget på plats, inget fungerar, allt känns som en kamp. Allt blir en kamp. Idag är jag inte tillfreds med mig själv på något vis. 

Då hjälper inte en kram eller en pratstund. Det enda jag vill är att krypa under täcket och sova bort de här sista timmarna av dygnet och vänta på nästa, som definitivt kommer att bli bättre.