Sunday gloomy Sunday...

Ibland känns inte allt som det kanske borde göra när man har en fantastisk liten unge som, trots feber och snor så det svämmar och blir över, är på sprillans humör och myser, kramas och skrattar om vartannat. Fastän man har en man som är toppen, en underbar familj och fantastiska vänner, en lägenhet man trivs i och allt sån´t där annat materiellt man behöver tillgodosett. Vissa dagar verkar det som det inte spelar någon roll. Idag är en sådan dag.

Idag känner jag mig fel.  Otillräcklig, gå-påig, ganska jobbig, flamsig (på ett negativt sätt), dryg och tråkig. Ful och klumpig, både fysiskt och verbalt. Otacksam, för att jag dessutom har mage att sitta och skriva detta gnällinlägg. 

Idag känns det som att jag ror ett skepp i motvind; jag roddar och fixar, planerar och strukturerar men ändå faller inget på plats, inget fungerar, allt känns som en kamp. Allt blir en kamp. Idag är jag inte tillfreds med mig själv på något vis. 

Då hjälper inte en kram eller en pratstund. Det enda jag vill är att krypa under täcket och sova bort de här sista timmarna av dygnet och vänta på nästa, som definitivt kommer att bli bättre.