Äh

vårt drömhus är till salu. Kul!! 

För den som kan köpa.

Ja, jag låter bitter och kanske, en smula, men mest irriterad.

Prutt.

En het potatis

Igår var vi på födelesedagskalajs för en av Lilla My´s kusiner. 

Hela min dag hade gått åt att försöka planera, fundera, räkna ut o pussla så att Lilla My skulle ha bästa möjliga förutsättningar att orka med ytterligare en festkväll med allt vad det innebär för en som bara är 11-månader och inte helt van att vara ute i svängen så ofta på en och samma vecka. Jag som ännu inte greppat att detta med planerande/strategiskt tänkande och småbarn helt och hållet är en ekvation som inte går ihop. Man kastar sina pärlor till svin och planerandet resulterar alltför ofta endast i ytterligare ett par gråa hårstrån och en fördjupning av rynkan i pannan. 

Så väl på plats hade jag själv energi som en 103-årig gubbe efter dagens stressande med ovanstående, medan Lilla My herself var i sitt esse. Lätt svettig, röd om kinderna och ständigt i centrum trivdes hon som en liten fisk och passade på att showa lite extra. Det här går ju bra det här, trots mat-och sömnkaos under dagen, tänkte jag. Skönt. I samma ögonblick som jag började slappna av lite grann fick ungen tag på min tallrik, slet ned den från bordet och potatis, sallad och rostbiff flög all världens väg. Småkusinerna hjälpte förtjust till att plocka tillbaka maten på min tallrik. Kände att det inte var bästa läget att vara knusslig när hela ingifta släkten tystnat och tittar undrande på en. Man kan ju välja sina tillfällen, liksom. 

Lite gulligt var dock att Lilla My tycktes dela min genans och även hon bli alldeles alldeles varm i hela kroppen. Skänkte henne en tacksam tanke för sympatin (det är min dotter det, tänkte jag stolt och började så sakteliga sträcka på mig igen). Tills jag märkte att det som värmde så gott i knäet inte endast var Lilla My´s generade rumpa, utan även en väl tillplattad, varm Hasselbackspotatis.

Hepp!

The feeling was right...

inget blev det. 

Nu: starkt kaffe. Snart: yoga. Sen: Mad Men. Sist: sömn. 

Prioritering kallas det visst hörrni. P-R-I-O-R-I-T-E-R-I-N-G.

I´ve got a feeling...

det blir nog inte idag heller.

Har ett litet män´skobarn runt benen som inte accepterar någon som helst datorinteraktion för min del.

Lite magont

Har lite för många, självpåtagna iof, måsten i mitt liv just nu. Måsten som inte blir gjorda och därmed bara lägger sig som en stor sunkig degklump längst ner i magen och gör det lite tyngre att andas och alltför svårt att knäppa jeansen. Jag hamnar liksom i någon slags ingenmansland, limbo kanske, där inget blir gjort och det som skall göras bara blir fler och fler och jag vet inte i vilken ände eller med vad jag ska börja för alla är lika viktiga, bara på olika sätt. Ett av de största och de jag borde prioritera högst är jobbsök. Att lägga ut sig på rekryteringssiter är en sak och kräver sin tid, men mest tids- och koncentrationskrävande är att skriva om/redigera mitt personliga brev. Och det är här jag fastnar, dvs redan i den lilla sluttningen före startgropen. Fattar inte att det ska vara så svårt att få tummen ur! 

Istället för att ligga här o blogga, och käka snarr, borde jag alltså skriva CV, och käka morot. Typ. 

Så om ingen av er som läser detta har ett nytt intressant, spännande, utvecklande inte alltför krävande och tidspressat men absolut välbetalt jobb att erbjuda mig, med start i januari så kanske jag borde sätta mig ner någon timme relativt snart. Låt säga typ redan imorrn. 

En annan typ av lycka, men ändå: lycka!

Nu skiter jag i alla såpor, serier, skumdokumentärer jag så tragiskt längtade efter i, låt mig benämna det  "ett tidigare liv". För nu är nu, vinden har vänt, solen skiner på min sida och gräset är betydligt grönare. Mad men har kommit in i mitt, vårt, liv! Som en skänk från ovan pryds bokhyllan av en hel box med fantastiska avsnitt som pockar på uppmärksamhet och bara väntar på att bli sedda. 

Vi började igår, fortsätter idag. 

Yes!

Lycka

Idag har jag blivit med äldsta-bästa-kompis-bebis. 

Helt fantastiskt och, om än mycken väntad på, rätt oväntad just idag.   

Idag är en dag full med lycka. Känner mig stolt, rörd och tacksam. 

Skål och välkommen till världen lilla fantastiska människa.

Hangup

Har fått något slags tv-begär den senaste veckan. En oförklarlig längtan att följa en serie, gärna såpa, dokumentär, äh vilket skit som helst egentligen för det är liksom själva inbokade, inrutade följandet jag är ute efter. Och jag har absolut ingen aning om varför. Tittar knappt på tv alls och känner mig direkt stressad av att ha en tid att passa så varför varför denna mani? 

Hela helgen har jag längtat och gårdagen var nästintill olidlig (med en smula överdrift). 

Idag vankades nämligen premiären av Idol. Nu, äntligen, något att följa! Jag har aldrig lyckats se en hel säsong av Idol, än mindre de första avsnitten med uttagningarna, eftersom de går varje dag men nu jäklarns, nu är jag så extremt redo och laddad. Att bänka mig i soffan, efter nattning, tékokning, framtagning av fika (godis) och filt. 

Märk då min enorma besvikelse när jag i morse läste att Idol börjar klockan åtta. ÅTTA!  I min värld nattas det för fullt vid den tiden,  och om vi mot all förmodan lyckats knoppa in Lilla My lite extra tidigt så innebär åtta fortfarande undanplockning- och ta-undan-den-värsta-röran-tid. Absolut inte tv-tittande med tillhörande soffpotatande. Nedrans! Så nu återstår att hitta någon ny skit att titta på, med starttid 21.00. Spännande att se vad det blir: Bonde söker fru; Desperate housewifes, The Bachelorette eller kanske rent av Färjan 2?

Rafflande.

Taktlöst

Igår tror jag Lilla My skämdes lite. Eller kanske till och med rätt mycket. 

Vi var på babyrytmik med Maria Llerena, en frodig härlig kubansk kvinna, född med rytm och taktkänsla i hela kroppen. Från lilltån till yttersta stråt högst uppe på knoppen. Helt min motsats alltså. Men till det togs ingen pardon; nu skulle det dansas och dansa gjorde vi. Salsa, merengue, chacha och cumbia. Meningen var ju kanske lite att Lilla My och jag skulle dansa ihop, liksom kärleksbonda, känna takten tillsammans. Men något där i början av timmen (kan det ha varit mina grundsteg?)  gjorde att Lilla My inte kände sig helt bekväm i min famn. Hon ville hellre sitta framför Maria och hennes enorma bongotrumma, dansa med armarna och drömskt blicka upp på denna fantastiska kvinna (med stort Q) som verkade kunna typ allt. Kanske låtsades hon att Maria var hennes mamma, att hon den där vingliga, blonda, taktlösa saken där bakom inte alls var någon hon kände till, än mindre ville befatta sig med?

Pricken över i, eller kanske snarare droppen som fick bägaren att rinna över, kom när vi fritt skulle improvisera alla stegen vi lärt oss (que?) och bara flyta med, runt runt i rummet, bara släppa och skaka loss. 

Jag vet att man får bita i det sura skäms-äpplet som förälder, men det finns gränser även för mig. Och då, när Lilla My såg ut som hon ville sjunka genom golvet. Då, hade jag passerat min skäms-gräns för alltför länge sen.  Och i detta fall även Lilla My´s. 

När vi kom hem satte vi på Emil Jensen, sjönk ner i soffan tillsammans, satt nära nära och sittdansade så knapparna flög. Och det kändes hur bra som helst. 

Lattemammor och träningspappor

Idag kom det, till ledarens uppenbara förtjusning, hela två pappor till öppna förskolans eftermiddagsgrupp och, jey; sex stycken på förmiddagsgruppen. Som en frisk fläkt, tycktes hon verkligen tänka och hej vad det blev kul på jobbet idag då. Inget fel på papporna, däremot den inställning jag tyckte mig ana hos lärarinnan (kallas de så på förskolan?). För tänk; - "så fascinerande det är, när det är flera pappor med. Hela tonen och samtalen förändras, liksom. Helt plötsligt pratar man om (helt min tolkning men jag tror inte jag är helt fel ute här) viktiga saker. Typ träning, man hittar nya innebandykompisar, någon att jogga med, gå med i samma Korplag i fotboll. Man snackar liksom inte bara om barn hela tiden#. 

Eh, har jag missat något här, när jag tänker att är det inte lite därför vi går dit? För att ventilera, fråga, hjälpa och stötta varandra om det nya livet som förälder? Det underbara, fantastiska men även svåra, läskiga, stundtals jobbiga och helt oförutsägbara, livet med knodd? (Ja, nu åsyftar jag oss föräldrar; i första hand går vi väl troligtvis dit för barnens skull, dock inget fel i att gå dit enkom för sin egen heller, mind you. En dag hemma med en liten vildbasare kan få den mest stabila att börja krackelera, eller åtminstone gunga lite lätt i kanterna. Öppna förskolan kan då fungera ypperligt som andningshål, distraktion och ge lite mer positiva tankar).

Nä, jag står för mitt bebismalande och fr o m nu tror jag bannemig att jag tänker höja rösten ännu lite mer när jag maler på om dessa, lite mindre viktiga, saker. Ha! Redan imorrn brakar det loss. 

Så lätt kan det kännas som att man vågar sätta ner foten och sträcka lite extra på sig!