Vi var på babyrytmik med Maria Llerena, en frodig härlig kubansk kvinna, född med rytm och taktkänsla i hela kroppen. Från lilltån till yttersta stråt högst uppe på knoppen. Helt min motsats alltså. Men till det togs ingen pardon; nu skulle det dansas och dansa gjorde vi. Salsa, merengue, chacha och cumbia. Meningen var ju kanske lite att Lilla My och jag skulle dansa ihop, liksom kärleksbonda, känna takten tillsammans. Men något där i början av timmen (kan det ha varit mina grundsteg?) gjorde att Lilla My inte kände sig helt bekväm i min famn. Hon ville hellre sitta framför Maria och hennes enorma bongotrumma, dansa med armarna och drömskt blicka upp på denna fantastiska kvinna (med stort Q) som verkade kunna typ allt. Kanske låtsades hon att Maria var hennes mamma, att hon den där vingliga, blonda, taktlösa saken där bakom inte alls var någon hon kände till, än mindre ville befatta sig med?
Pricken över i, eller kanske snarare droppen som fick bägaren att rinna över, kom när vi fritt skulle improvisera alla stegen vi lärt oss (que?) och bara flyta med, runt runt i rummet, bara släppa och skaka loss.
Jag vet att man får bita i det sura skäms-äpplet som förälder, men det finns gränser även för mig. Och då, när Lilla My såg ut som hon ville sjunka genom golvet. Då, hade jag passerat min skäms-gräns för alltför länge sen. Och i detta fall även Lilla My´s.
När vi kom hem satte vi på Emil Jensen, sjönk ner i soffan tillsammans, satt nära nära och sittdansade så knapparna flög. Och det kändes hur bra som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar