Hela min dag hade gått åt att försöka planera, fundera, räkna ut o pussla så att Lilla My skulle ha bästa möjliga förutsättningar att orka med ytterligare en festkväll med allt vad det innebär för en som bara är 11-månader och inte helt van att vara ute i svängen så ofta på en och samma vecka. Jag som ännu inte greppat att detta med planerande/strategiskt tänkande och småbarn helt och hållet är en ekvation som inte går ihop. Man kastar sina pärlor till svin och planerandet resulterar alltför ofta endast i ytterligare ett par gråa hårstrån och en fördjupning av rynkan i pannan.
Så väl på plats hade jag själv energi som en 103-årig gubbe efter dagens stressande med ovanstående, medan Lilla My herself var i sitt esse. Lätt svettig, röd om kinderna och ständigt i centrum trivdes hon som en liten fisk och passade på att showa lite extra. Det här går ju bra det här, trots mat-och sömnkaos under dagen, tänkte jag. Skönt. I samma ögonblick som jag började slappna av lite grann fick ungen tag på min tallrik, slet ned den från bordet och potatis, sallad och rostbiff flög all världens väg. Småkusinerna hjälpte förtjust till att plocka tillbaka maten på min tallrik. Kände att det inte var bästa läget att vara knusslig när hela ingifta släkten tystnat och tittar undrande på en. Man kan ju välja sina tillfällen, liksom.
Lite gulligt var dock att Lilla My tycktes dela min genans och även hon bli alldeles alldeles varm i hela kroppen. Skänkte henne en tacksam tanke för sympatin (det är min dotter det, tänkte jag stolt och började så sakteliga sträcka på mig igen). Tills jag märkte att det som värmde så gott i knäet inte endast var Lilla My´s generade rumpa, utan även en väl tillplattad, varm Hasselbackspotatis.
Hepp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar