Lattemammor och träningspappor

Idag kom det, till ledarens uppenbara förtjusning, hela två pappor till öppna förskolans eftermiddagsgrupp och, jey; sex stycken på förmiddagsgruppen. Som en frisk fläkt, tycktes hon verkligen tänka och hej vad det blev kul på jobbet idag då. Inget fel på papporna, däremot den inställning jag tyckte mig ana hos lärarinnan (kallas de så på förskolan?). För tänk; - "så fascinerande det är, när det är flera pappor med. Hela tonen och samtalen förändras, liksom. Helt plötsligt pratar man om (helt min tolkning men jag tror inte jag är helt fel ute här) viktiga saker. Typ träning, man hittar nya innebandykompisar, någon att jogga med, gå med i samma Korplag i fotboll. Man snackar liksom inte bara om barn hela tiden#. 

Eh, har jag missat något här, när jag tänker att är det inte lite därför vi går dit? För att ventilera, fråga, hjälpa och stötta varandra om det nya livet som förälder? Det underbara, fantastiska men även svåra, läskiga, stundtals jobbiga och helt oförutsägbara, livet med knodd? (Ja, nu åsyftar jag oss föräldrar; i första hand går vi väl troligtvis dit för barnens skull, dock inget fel i att gå dit enkom för sin egen heller, mind you. En dag hemma med en liten vildbasare kan få den mest stabila att börja krackelera, eller åtminstone gunga lite lätt i kanterna. Öppna förskolan kan då fungera ypperligt som andningshål, distraktion och ge lite mer positiva tankar).

Nä, jag står för mitt bebismalande och fr o m nu tror jag bannemig att jag tänker höja rösten ännu lite mer när jag maler på om dessa, lite mindre viktiga, saker. Ha! Redan imorrn brakar det loss. 

Så lätt kan det kännas som att man vågar sätta ner foten och sträcka lite extra på sig!