Mammaledighet

Långpromenad i solen under klarblå himmel. Frost, ett par minusgrader.

Ändring i dagsschemat

För den som är intresserad.

Blev hämtning av lillkusin, lunch på Mc D, Andy´s lekland i 3 timmar, hem och fika, nu bibblan och plugg, sen hem, middag, preppar för morgondagen, sova.

Imorgon blir det briefing, sen (yeyy) intervju numero 2. Sen, antagligen (förhoppningsvis), däcka i soffan.

Hej!

Tumhållning plis

Uppe med tuppen (aka Lilla My). Bra. Tänder ljus, dricker kaffe, pluggar. Idag blir en innehållsrik (stressig) dag. Igen. Utkast kreativ brief skall färdigställas, Lilla My ska till tandläkaren, saker skall returneras, mormor ska komma och jag ska få besked om jag gått vidare ett steg i jobbrekryteringen. Huga.

Helgen har varit fin, men ensam. Fast planerat ensam, för att hinna med allt som hinnas med skall (varav jag hann ungefär 1/10). Gubben tog My och drog till farmor, med bror och småkusinerna. Jag tog cykeln och drog till Forum och köpte ljusfärg. Bland mycket annat. Kom på att det var faktiskt första natten jag sov ensam här hemma på 1 år och 2 månader. Vi har en väldigt stor säng!

Första advent och elförbrukningen är på topp. Sjöstaden ser ut som vilken amerikansk småstadsgata som helst. Ljusslingor, stjärnor, stakar, tomtar och en och annan ren (på sant). Galet.

Flipp eller flopp

Just sett Killinggänget på Dramaten. Besviken kan jag inte säga att jag är, efter alla dåliga recensioner jag läst, men verkligen inte i närheten av imponerad heller. Opåverkad, närmare bestämt, vilket är en tråkig känsla efter att man sett ngt publikt. I samma anda som "Försvarstal till.." försökte man leverera självutlämnande porträtt av en grupp vars enda sammanhållande kitt är att lämna ut och skratta åt andra. Typ. Men det blev inte självutlämnande, mer än på ett fåtal ställen, och jag blev inte alls berörd (som i "Ett försvarstal..") utan fick mer glida lite på ytan, småle lite då och då utan några egentliga gapflabb och verkligen ingen riktigt hjärtsmärta. Synd.

Topp var dock vinet i pausen och det suveräna sällskapet. Och det är verkligen inte illa pinkat det heller, en regnig söndag med 5 timmars nattsömn i bagaget.

Ahmen

Det slog mig ikväll, när jag tassade ut från sovrummet, vilken otroligt bra tålamodsprövning det här med barn är för mig. Tålamodet har ALDRIG någonsin varit en särskilt betungande del hos mig, snarare avsaknaden av den (kan Herrn skriva under på direkt, kan jag lova).
Idag tog det 1h och 35 minuter att få Lilla My att sova. Det är lååångt tid för vem som helst, en eeeevighet för mig.

1 timme hos psykolog går väl i runda slängar på 650-700 spänn? Då kan man väl säga att jag tjänat smulan mer än tusenlappen, denna lördagkväll?

Instruktion för skalbaggar

För att kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att kunna flyga
måste man längst ut på strået
även om det böjer sig
och svindeln kommer

För att kunna flyga
måste modet vara något större
än rädslan
och en gynnsam vind råda


/Margareta Ekström

Tårarna

...nu kommer tårarna.

Kollar på Grey´s och, som vanligt, blir jag precis så berörd som manusförfattarna räknat ut att jag ska bli. Trots att mycket är "amerikanskt dravvel" så är det dravvel precis på min beröringsnivå.
Och så idag; när jag sitter här ensam i soffan, med tända ljus, grönt té, ljusslingor i fönstren och lilla My som sover som en liten korv i sin säng, då har de med en liten för tidigt född bebis. Lika liten som Lilla My var när hon kom, men betydligt betydligt mer skör (pojken i serien alltså, inte Lilla My. Hon var lika stark och bestämd sekunden hon tittade ut, som hon är idag.) Bums kastas jag tillbaka ett år. Sjukhusdoft, handsprit och mjölkpumpsljud. Den lilla lilla kroppen, smala små armar, perfekta men helt utan hull. Huvudet inte större än en apelsin. 1740 gram men med ett hjärta så starkt. Ett hjärta som fick ork av att ligga så nära som möjligt. Hud mot hud och precis vid hjärtat, för att hitta kraften, styrkan att överleva. Så satt vi hela dagarna, jag och Herrn turades om. Sitta med My eller hämta mat. Lite kontakt med omvärlden via sms, telefon och mail. Så tillbaka till det varma rummet och på med tubtoppen, i med Lilla My.

Att de på Grey´s missar i beskrivningen av kängurumetoden och sättet de höll bebisen mot kroppen var allt annat än en bra visning av verkligheten kvittar. Minnena kommer tillbaka och tårarna kommer likväl.

Så nu stänger jag av datorn. Går in till min lilla korv, sniffar ner i hennes mjuka nacke, stryker hennes små, och få, lockar och nyper lite i hennes nu så knubbiga små lår.

En fin dag

var det igår. Ett-årskalas med nyfunna vänner, deras barn och någon släkting. God tårta, en liten My på makalöst strålande humör och nybliven ettåring som flörtade stenhårt med mig (ja, jag är inte kräsen - flört som flört!).

När mörkret började falla knallade vi hemåt, tände massa ljus och satte på höstgrytan. Gästerna kom, maten var superb och vi satt länge länge och pratade.

För att summera samtalsämnen som berördes från lunch till midnatt. Från plättar till pungbråck och maskar i bölder på huvudet. (De senare på grund av ((tack vare?)) en stundande Afrika-resa för middagsgästerna).

Bra ord

snopphoppande.
Hörde´t precis på radion. Inte helt säker på hur jag ska använda det eller få in det i min vardagliga vokabulär men jag ska försöka.

Snopphoppande.

Japp.

Zip it!

Att promenera är typ det bästa jag vet. Jag går så in i h-e mycket. Hade jag haft en så´n där stegräknare som alla lätt maniska har, skulle den ha sprängts det kan jag lova. Älskar att gå och lyssna på radio (P1 rules, by the way!) eller ringa alla de där samtalen som aldrig rings med en liten loppa runt benen. Eller tid för reflektion, tänka igenom vad jag ska göra och hur.

Väl så var jag igår ute på My´s morgonvila (en timme runt sjön på vilken hon sover som en stock) och passade således på att ringa lilla mamman (som fö åker till Afrika´t imorgon. Lyx!) och prata lite. Plötsligt hör jag någon ropa vid min högerflank. En man och hans fru står och sätter på sig ryggsäckarna. Först hajjar jag knappt vad det är han ropar, men ett par millisekunder senare klickar det in i huvudet. -"Koncentrera dig på barnet istället för att gå och prata i telefon hörrö!!"
Wtf! Snacka om att leva med förutfattad mening om mammor och barnuppfostran. Och dra alla över en kam. För en gång skull fann jag mig snabbt, vände mig om och ropade tillbaka: "för det första sover hon så det är inte så mycket att samtala med just nu, för det andra: koncentrera dig på din fru du".

Jag fick ett stort, faktiskt generat, flin tillbaka och ett "jaha, ursäkta då" men vad fasen är det med gubbar i övre medelåldern? (ja, nu drar även jag alltför många över en och samma kam, men här i staden finns det måååååånga barn, mååånga barnvagnar, extremt många mammagrupper och en hel drös muttrande medelåldersgubbar. Trots att man tydligt flyttar sig åt sidan och ber om ursäkt gör de inte annat än muttrar och blänger.)

Så´n ska jag banne mig aldrig bli!

Svinet, slask o planering åt skogen

Idag packade vi in oss, jag och Lilla My, i bilen och åkte till mormor. Jag stegade upp till min läkare och fick mig ett skjut i armen, medan Lilla My fick skinka och omelett. Sen baxade jag in mig i bilen igen och körde till DäckCity för lite större arrangemang.  Sommardäcken blev vinter-, och jag måste erkänna att en känsla av ordentlig redighet infann sig när jag stod där med skruvarna i handen och snackade med däckkillen. Så hem igen till mormor där kaffe och bullar var framdukat och Lilla My desperat försökte lära sig suga upp en smoothie med sugrör. Så långt så väl och tänk vilken perfekt dag om den hade avslutats på det sättet som planerats; nämligen med ost och vin och saknade vänner. Dock icke så. My ville annat. My ville SOVA, och det säger jag aldrig nej till när det så önskas, så hon sov. Och sov. Och sov. 18.32 behagade hon lyfta sin lilla knopp från kudden och sätta sig till bords, mao inte alls redo för en timmes bilfärd klockan sju som jag hade planerat. Vännerna fick ställas in, mitt dåliga samvete plockas fram och hemresan skjutas till 20.00. 

Aldrig har jag dock sett My käka så mycket middag; en hel burk (stor), lite lax, lite skinka, en massa riven morot och broccoli som pricken över i. Nu sover hon som en stock och jag skriver saker till skolan. Armen värker så in i bomben och dåliga samvetet ligger kvar, vännerna saknas med förhoppning om nytt försök till helgen. 

Svinis kommer i alla fall INTE på besök, det har jag sett till.

Äntligen

har det snöat!  Hårda små pytteflingor singlade ner på min röda toppluva, Lilla My´s molnfilt och vagnens suflett. Tjocka vantar, vinteroverall. Röda kinder och raska steg. Tända ljus och té när vinden viner utanför. 

Jag älskar verkligen vintern, kylan, snön och mörkret. I år har jag dessutom med mig the icing of the cake; min lilla prick! Tillsammans ska vi tumla runt i snön; blöta ner rumpan i backen, rulla snöbollar och krypa upp i soffan.  Invirade tillsammans i en filt och kudde och bara mysa. 

Bajs å sån´t

är vad vi pysslar med som mest idag. Lilla My har visat en tydlig tendens (preferens?) till att hålla sig i typ en vecka för att med dunder o brak, i ordens rätta betydelse, leverera maximaltoch koncentrerat under en hel dag. 5 byten är vi uppe i nu och dagen är inte över. It ain´t over ´til it´s over. Så att säga.

Smartona

Sen var vi på IKEA också, på vägen hem från landet. Smart, med tanke på att det är lönehelg. Smart, med tanke på att vi bara skulle ha en korg. Bara´t blev även värmeljus, diskborste, disktrasor och servetter. Och en timme i kö för att få betala för´t. 

För övrigt har jag ätit så kopiöst mycket choklad den här helgen att jag kommer se ut som en pizza imorgon. 

Melankoli

Igår var det precis 1 år sedan vi kom hem med Lilla My. Liten och skör, och samtidigt så stark och envis. Nya föräldrar som på darrande ben och med skälvande hjärtan försökte boa in sig. Försökte förstå att denna lilla underbara varelse var vår att ta hand om. En helt ny värld, en helt ny tid i livet - sambos som fann sig nu vara en liten familj. En vidunderlig känsla, lika skrämmande som djupt fylld av kärlek. 

Nu är hon alltså 1 år och samtidigt som allt fortfarande känns så nytt, känns det som hon varit med oss hela livet. Det är helt omöjligt att tänka sig ett liv utan henne. Vad var livet före? Så här, i efterhand: inget (fast det var det ju, såklart). Igår stod hon helt själv för första gången. Övade med samma envishet som allt hon tar sig för. Släppte och balanserade, släppte och balanserade. Stadigt och stolt. Glatt påhejjad av kompisen M´s vilda tjut. 

Regnet föll tillsammans med löven utanför och deklarerade tydligt höstens ankomst. Lilla My, Max och Filip firade med att absolut inte ta vara på den, för oss andra, varmt efterlängtade extra sovtimmen. 

Att jobba eller inte...

...blev kvällens fråga, för mig. Middag med gamla jobbarkompisar som är mitt uppe i snurret på jobbet, med allt det innebär. Sög i början i mig som en torr bit fnöske men upptäckte rätt snart att jag blivit svullen o svampig som en gammal sjögurka (ja, ni hajjar metaforerna här va). Lite ångestladdad eftersmak blev det av, den i övrigt supertrevliga, kvällen och jag sitter nu här och söker frenetiskt på alla jobbsiter jag kan komma på. Hugaligen vad jag inte känner sug att komma tillbaka till C efter jul. Jöstanes vad jag måste hitta ett nytt jobb typ nu. 

Och under tiden blir Lilla My bara större och större. Galet vad mycket som händer och ännu mer galet om man tittar på vad som händer med henne jmf med vad som händer med mig. Just nu känns jag som ett experiment med syfte att påvisa att den 30+-åriga kroppens (och psykets?) degradering går med lika hög hastighet som den 1-årigas uppbyggnad. Ska genast kolla på Blocket om det finns någon Brio-vagn modell vuxen. 

Rullator, söker man på då kanske? 

Horray!

Lilla My har firat sitt första år, stolt paraderande med gå-vagnen framför stora familjen. En gadd rikare blev hon också och visst tusan har det kommit ett par tre strån till på knoppen.

HURRA HURRA HURRA finaste underbaraste lilla unge!

Enöga

Lord!

Idag vaknade jag, istället för arg, med en GIGANTIC svullnad över vänster öga. Med denna har jag levt hela dagen och den verkar inte ha någon som helst plan att lämna mig inom den närmsta framtiden. Ont gör det och vad det är vet jag inte. Vagel, inflammation, what-ever. Inte alls snyggt är absolut inte bekvämt.

Kanhända ett straff för gårdagens klagosång?

Sunday gloomy Sunday...

Ibland känns inte allt som det kanske borde göra när man har en fantastisk liten unge som, trots feber och snor så det svämmar och blir över, är på sprillans humör och myser, kramas och skrattar om vartannat. Fastän man har en man som är toppen, en underbar familj och fantastiska vänner, en lägenhet man trivs i och allt sån´t där annat materiellt man behöver tillgodosett. Vissa dagar verkar det som det inte spelar någon roll. Idag är en sådan dag.

Idag känner jag mig fel.  Otillräcklig, gå-påig, ganska jobbig, flamsig (på ett negativt sätt), dryg och tråkig. Ful och klumpig, både fysiskt och verbalt. Otacksam, för att jag dessutom har mage att sitta och skriva detta gnällinlägg. 

Idag känns det som att jag ror ett skepp i motvind; jag roddar och fixar, planerar och strukturerar men ändå faller inget på plats, inget fungerar, allt känns som en kamp. Allt blir en kamp. Idag är jag inte tillfreds med mig själv på något vis. 

Då hjälper inte en kram eller en pratstund. Det enda jag vill är att krypa under täcket och sova bort de här sista timmarna av dygnet och vänta på nästa, som definitivt kommer att bli bättre.  

Äh

vårt drömhus är till salu. Kul!! 

För den som kan köpa.

Ja, jag låter bitter och kanske, en smula, men mest irriterad.

Prutt.

En het potatis

Igår var vi på födelesedagskalajs för en av Lilla My´s kusiner. 

Hela min dag hade gått åt att försöka planera, fundera, räkna ut o pussla så att Lilla My skulle ha bästa möjliga förutsättningar att orka med ytterligare en festkväll med allt vad det innebär för en som bara är 11-månader och inte helt van att vara ute i svängen så ofta på en och samma vecka. Jag som ännu inte greppat att detta med planerande/strategiskt tänkande och småbarn helt och hållet är en ekvation som inte går ihop. Man kastar sina pärlor till svin och planerandet resulterar alltför ofta endast i ytterligare ett par gråa hårstrån och en fördjupning av rynkan i pannan. 

Så väl på plats hade jag själv energi som en 103-årig gubbe efter dagens stressande med ovanstående, medan Lilla My herself var i sitt esse. Lätt svettig, röd om kinderna och ständigt i centrum trivdes hon som en liten fisk och passade på att showa lite extra. Det här går ju bra det här, trots mat-och sömnkaos under dagen, tänkte jag. Skönt. I samma ögonblick som jag började slappna av lite grann fick ungen tag på min tallrik, slet ned den från bordet och potatis, sallad och rostbiff flög all världens väg. Småkusinerna hjälpte förtjust till att plocka tillbaka maten på min tallrik. Kände att det inte var bästa läget att vara knusslig när hela ingifta släkten tystnat och tittar undrande på en. Man kan ju välja sina tillfällen, liksom. 

Lite gulligt var dock att Lilla My tycktes dela min genans och även hon bli alldeles alldeles varm i hela kroppen. Skänkte henne en tacksam tanke för sympatin (det är min dotter det, tänkte jag stolt och började så sakteliga sträcka på mig igen). Tills jag märkte att det som värmde så gott i knäet inte endast var Lilla My´s generade rumpa, utan även en väl tillplattad, varm Hasselbackspotatis.

Hepp!

The feeling was right...

inget blev det. 

Nu: starkt kaffe. Snart: yoga. Sen: Mad Men. Sist: sömn. 

Prioritering kallas det visst hörrni. P-R-I-O-R-I-T-E-R-I-N-G.

I´ve got a feeling...

det blir nog inte idag heller.

Har ett litet män´skobarn runt benen som inte accepterar någon som helst datorinteraktion för min del.

Lite magont

Har lite för många, självpåtagna iof, måsten i mitt liv just nu. Måsten som inte blir gjorda och därmed bara lägger sig som en stor sunkig degklump längst ner i magen och gör det lite tyngre att andas och alltför svårt att knäppa jeansen. Jag hamnar liksom i någon slags ingenmansland, limbo kanske, där inget blir gjort och det som skall göras bara blir fler och fler och jag vet inte i vilken ände eller med vad jag ska börja för alla är lika viktiga, bara på olika sätt. Ett av de största och de jag borde prioritera högst är jobbsök. Att lägga ut sig på rekryteringssiter är en sak och kräver sin tid, men mest tids- och koncentrationskrävande är att skriva om/redigera mitt personliga brev. Och det är här jag fastnar, dvs redan i den lilla sluttningen före startgropen. Fattar inte att det ska vara så svårt att få tummen ur! 

Istället för att ligga här o blogga, och käka snarr, borde jag alltså skriva CV, och käka morot. Typ. 

Så om ingen av er som läser detta har ett nytt intressant, spännande, utvecklande inte alltför krävande och tidspressat men absolut välbetalt jobb att erbjuda mig, med start i januari så kanske jag borde sätta mig ner någon timme relativt snart. Låt säga typ redan imorrn. 

En annan typ av lycka, men ändå: lycka!

Nu skiter jag i alla såpor, serier, skumdokumentärer jag så tragiskt längtade efter i, låt mig benämna det  "ett tidigare liv". För nu är nu, vinden har vänt, solen skiner på min sida och gräset är betydligt grönare. Mad men har kommit in i mitt, vårt, liv! Som en skänk från ovan pryds bokhyllan av en hel box med fantastiska avsnitt som pockar på uppmärksamhet och bara väntar på att bli sedda. 

Vi började igår, fortsätter idag. 

Yes!

Lycka

Idag har jag blivit med äldsta-bästa-kompis-bebis. 

Helt fantastiskt och, om än mycken väntad på, rätt oväntad just idag.   

Idag är en dag full med lycka. Känner mig stolt, rörd och tacksam. 

Skål och välkommen till världen lilla fantastiska människa.

Hangup

Har fått något slags tv-begär den senaste veckan. En oförklarlig längtan att följa en serie, gärna såpa, dokumentär, äh vilket skit som helst egentligen för det är liksom själva inbokade, inrutade följandet jag är ute efter. Och jag har absolut ingen aning om varför. Tittar knappt på tv alls och känner mig direkt stressad av att ha en tid att passa så varför varför denna mani? 

Hela helgen har jag längtat och gårdagen var nästintill olidlig (med en smula överdrift). 

Idag vankades nämligen premiären av Idol. Nu, äntligen, något att följa! Jag har aldrig lyckats se en hel säsong av Idol, än mindre de första avsnitten med uttagningarna, eftersom de går varje dag men nu jäklarns, nu är jag så extremt redo och laddad. Att bänka mig i soffan, efter nattning, tékokning, framtagning av fika (godis) och filt. 

Märk då min enorma besvikelse när jag i morse läste att Idol börjar klockan åtta. ÅTTA!  I min värld nattas det för fullt vid den tiden,  och om vi mot all förmodan lyckats knoppa in Lilla My lite extra tidigt så innebär åtta fortfarande undanplockning- och ta-undan-den-värsta-röran-tid. Absolut inte tv-tittande med tillhörande soffpotatande. Nedrans! Så nu återstår att hitta någon ny skit att titta på, med starttid 21.00. Spännande att se vad det blir: Bonde söker fru; Desperate housewifes, The Bachelorette eller kanske rent av Färjan 2?

Rafflande.

Taktlöst

Igår tror jag Lilla My skämdes lite. Eller kanske till och med rätt mycket. 

Vi var på babyrytmik med Maria Llerena, en frodig härlig kubansk kvinna, född med rytm och taktkänsla i hela kroppen. Från lilltån till yttersta stråt högst uppe på knoppen. Helt min motsats alltså. Men till det togs ingen pardon; nu skulle det dansas och dansa gjorde vi. Salsa, merengue, chacha och cumbia. Meningen var ju kanske lite att Lilla My och jag skulle dansa ihop, liksom kärleksbonda, känna takten tillsammans. Men något där i början av timmen (kan det ha varit mina grundsteg?)  gjorde att Lilla My inte kände sig helt bekväm i min famn. Hon ville hellre sitta framför Maria och hennes enorma bongotrumma, dansa med armarna och drömskt blicka upp på denna fantastiska kvinna (med stort Q) som verkade kunna typ allt. Kanske låtsades hon att Maria var hennes mamma, att hon den där vingliga, blonda, taktlösa saken där bakom inte alls var någon hon kände till, än mindre ville befatta sig med?

Pricken över i, eller kanske snarare droppen som fick bägaren att rinna över, kom när vi fritt skulle improvisera alla stegen vi lärt oss (que?) och bara flyta med, runt runt i rummet, bara släppa och skaka loss. 

Jag vet att man får bita i det sura skäms-äpplet som förälder, men det finns gränser även för mig. Och då, när Lilla My såg ut som hon ville sjunka genom golvet. Då, hade jag passerat min skäms-gräns för alltför länge sen.  Och i detta fall även Lilla My´s. 

När vi kom hem satte vi på Emil Jensen, sjönk ner i soffan tillsammans, satt nära nära och sittdansade så knapparna flög. Och det kändes hur bra som helst. 

Lattemammor och träningspappor

Idag kom det, till ledarens uppenbara förtjusning, hela två pappor till öppna förskolans eftermiddagsgrupp och, jey; sex stycken på förmiddagsgruppen. Som en frisk fläkt, tycktes hon verkligen tänka och hej vad det blev kul på jobbet idag då. Inget fel på papporna, däremot den inställning jag tyckte mig ana hos lärarinnan (kallas de så på förskolan?). För tänk; - "så fascinerande det är, när det är flera pappor med. Hela tonen och samtalen förändras, liksom. Helt plötsligt pratar man om (helt min tolkning men jag tror inte jag är helt fel ute här) viktiga saker. Typ träning, man hittar nya innebandykompisar, någon att jogga med, gå med i samma Korplag i fotboll. Man snackar liksom inte bara om barn hela tiden#. 

Eh, har jag missat något här, när jag tänker att är det inte lite därför vi går dit? För att ventilera, fråga, hjälpa och stötta varandra om det nya livet som förälder? Det underbara, fantastiska men även svåra, läskiga, stundtals jobbiga och helt oförutsägbara, livet med knodd? (Ja, nu åsyftar jag oss föräldrar; i första hand går vi väl troligtvis dit för barnens skull, dock inget fel i att gå dit enkom för sin egen heller, mind you. En dag hemma med en liten vildbasare kan få den mest stabila att börja krackelera, eller åtminstone gunga lite lätt i kanterna. Öppna förskolan kan då fungera ypperligt som andningshål, distraktion och ge lite mer positiva tankar).

Nä, jag står för mitt bebismalande och fr o m nu tror jag bannemig att jag tänker höja rösten ännu lite mer när jag maler på om dessa, lite mindre viktiga, saker. Ha! Redan imorrn brakar det loss. 

Så lätt kan det kännas som att man vågar sätta ner foten och sträcka lite extra på sig! 

 

Lilla lilla sköra människa

Idag är det synd om Lilla My. Idag ramlas det alldeles för mycket i hennes lilla 10-månadersvärld, alldeles för hårt och alldeles för rejält. Första ramlingen var helt och hållet mammas fel och det värker i hela hjärtat, gör ont i magen och jag har något så fruktansvärt dåligt samvete. Hör lilla dunsen om och om igen. Tystnaden och sen gråten. Lilla lilla LILLA My. 

På henne verkar det gå över snabbt, men på mig sitter det som ett litet sår i magen; ett sån´t där som aldrig läks, alltid är lite öppet och blottat. Två ordentliga fall till hann hon med, redan före klockan slagit 11. I sista fallet slog hon i ena framtanden/tandköttet och började blöda. Ångest upphöjt i tusen. Samtal till sjukvårdsupplysningen, telefonnummer till Folktandvården, buffa på henne när hon somnat in, kolla att hon är sig lik, tandläkartid direkt imorrn bitti.  

Det går inte att vakta hela tiden och huden hårdnar av livets stötar - det vet jag väl, men ändå. Just nu vill jag bara klä in henne i stötdämpande bomullsvadd, ultramegatjock hjälm och tandskydd och låta henne ha det tills hon fyller 18. 

Minst. 

Inga konstigheter

Imorse när jag o Lilla My var ute på morgonprommis, i SOLEN mind you, mötte vi Färjan-Håkan.

Ute på powerwalk, typ.  Stekbrillor med reflekterande glas. Tror han känner sig redo för det stora släppet, säsongsavslutning för Färjan 2.

Ja, har inte så mycket mer att komma med idag. Rafflande händelser i en småbarnsmammas liv.

Får ett mms från Herrn. "Är på båten" och så en fin utsiktsbild på vattnet. Häromdagen informerade han mig om att det blir en hård och kall vinter i år. "Rönnbären vet du, man ser det på rönnbären". Och imorse när han snavade till på mattan utbrast han i ett "Åh! Jisses!". 

Tydligen lever jag med en liten pensionär.

Dravvel

Högt, tydligt o klart har jag sedan kl.19.30 idag deklarerat att "idag ska jag minsann lägga mig tidigt, tidigt och för en gångs skull vara PIGG imorrn. Eller ja, i alla fall kunna flukta lite lätt förbi de där konsumkassarna jag nu för tiden har under ögonen. Bannemig, det ska jag.". 

Tidigt la jag mig, redan 20.40 och här ligger jag fortfarande och läser skit på nätet. Bah.

Snabba cash?

Herreminje, hur jag någonsin kunnat rida flera hästar om dagen är mig helt obegripligt. Har så ont att jag knappt kan gå, än mindre sitta. Funderar frenetiskt på en mer bekväm lösning, typ ett par hypervadderade ridbrallor. 

Tänk cykelbrallan men med vadd även där fram, liksom. Tjock som tusan. En hel liten madrass mellan benen. Som en otroligt tjock Always, fast hela vägen runt om.  Al-the-ways, mao. 

Ja, det kanske man kan ta patent på, tjäna sig en hacka. 

Ska sätta mig o skissa lite. 

Vattenfestival

I lördags bjöds vi på en riktigt härlig rackabajsare här hemma minsann. Regnet som satt igång redan under fredagskvällen hade så sakteliga övergått från forsande via stillsamt porlande till att till slut upphöra helt, molnen hade skingrats och solen brutit fram. Döm av vår förvåning då det fortfarande porlade på här hemma, eller droppade om man ska vara petnoga. Vilket man ska, speciellt då det härstammar från samma rum man befinner sig i och inte utifrån. Inne i vardagsrummet skall det ICKE drippelidroppa, inte porla, absolut inte forsa. Men droppade gjorde det, helt klart, från taket. 

Vattenläcka? Uppenbart.

Grannen som rest bort och råkat lämna kranen på? 

En överfylld toa i en övergiven lägenhet? 

Eller, några resor värre, ensamstående man i medelåldern som halkat badrummet, slagit huvudet i kanten och nu ligger avsvimmad i ett överfyllt badkar? Såg framför mig hur den uppsvullna kroppen, likblå med vita russinfingrar kommer farande ner på soffan när taket rasar igenom. Exakt som den där reklamfilmen, fast aningens mörkare, lite mer hardcore. Typ. Men nej; inget av ovanstående - grannen är vid liv (dessutom är han ett supertrevligt par i 30-årsåldern, och inget annat) och inget tak rasade ner.  Däremot har vi numer ett gulbrunt tak med en rejäl spricka i, en styrelseordförande som skall inspektera och framför oss till största sannolikhet en mängd irriterade samtal och diskussioner om vem som skall göra vad och vad som skall betalas av vem, när och hur.

Men, om detta visste vi inget då utan lördagkvällen förlöpte smärtfritt, t o m så att jag kan säga riktigt angenämt, fram. Till ljudet av sakta droppande, mitt godistuggande och Herrns chipssmaskande kollade vi film (Mammoth- mycket bra!) och jag lyckades hålla mig vaken ända till eftertexterna (inte hänt sedan dackefejden, typ).

Snorigt

Snorigt snorigt är det här, både för mig och för Lilla My. Humöret är även därefter och allt som oftast finner jag oss sittande stirrande på varandra, eller snarare blängande, med mörka ögon, lite under lugg och sådär lite lätt irriterat som man kan vara på någon utan specifik anledning. Mer än att den sitter där. Och stirrar tillbaka. Bara ÄR. Och blänger. 

Nu sover dock en av oss och den andra passar på att dricka kolsvart kaffe, uppdatera sig på Facebook, läsa diverse bloggar och mail. Och ja; fylla i ridanmälningspapper. För nu har jag nämligen äntligen, äntligen satt igång igen och det med besked. I fredags red jag den största hästen jag skådat (typ) och hade smärtor därefter. Igår fick jag en nästan lika stor, men betydligt trevligare, häst och äntligen kom hela ridkänslan tillbaka i kroppen. Så himla härligt! Så nu vill jag rida varje dag, något som både ekonomi och sambo ställer sig minst sagt tveksamma till. Så en dag i veckan blir det, tills vidare. Nästa gång är det markarbete och jag är redan nervös, men längtar. 

Igår hade vi även besök av en av Lilla My´s alla kusiner. Vi tog ett rekordsnabbt beslut vid frukostmackan och slängde oss iväg med båten till Djurgården och Aquaria. Mest för kusinens skull men väl där visade det sig att Lilla My nog var den som uppskattade besöket mest. Storögt följde hon trumpetfiskar, hajar, muränor, ålar och små regnskogsgrodor och verkade aldrig få nog. När vi tillslut lyckades slita henne från slamkryparen, rundade vi av besöket med en lunch i kafeterian.  Vilka priser de har mage att sätta på en torr liten brödbit med gulnad ost o trasig skinka, eller två (iof supersmarriga och mycket uppskattade) pannkisar med 8 dl grädde och 2 droppar sylt. Jag slutar aldrig förvånas! 

- Hutlöst, hörde jag mig själv muttra. Snipan sladdade förbi, men försvann relativt snabbt efter att ha lyckats snika åt sig en kaffe på maten.

När vi kom ut sken solen och Lilla My knoppade in under kusins vaggande av vagnen över kullerstenarna runt Grönan, och på vägen hem på Emilia såg vi VÄRSTA STORA BÅTEN, precis innan regnet började falla.

Just nu

Mätt och glad. 

Ätit supergod grillad middag, druckit massor av gott vin, pratat om viktiga och helt oviktiga saker, lyssnat på otroligt bra musik, dansat massor. 

Nu: god natt, 

imorrn: kalas,

på tisdag: Emil Jensen!

 

ganska ointressant inlägg

godaste bullarna finns bara två gator bort. Idag har jag ätit två.  

Irritation

sitter och läser dagens DN, DN.Bostad närmare bestämt, och känner irritationen bubbla upp. Ja, det gör den i och för sig rätt ofta, men nu pga en mer konkret upplevelse än den dagliga pms-typs-irritationen.

Varje fredag frågar jag mig hur en så otroligt konsumtionsinriktad, oinspirerande, icke nytänkande, språkfelsfantast gång på gång får vara inredningsreporter och författa "ledar"sidans inlägg (i bilagan) i en av våra största dagstidningar. Borde det inte vara ett jobb med ett stort antal mycket mer kompetenta potentiella ersättare? Helt svårt borde det inte vara att byta ut denna människa.

Värst är det konstanta uppmuntrandet att köpa köpa köpa. Konsumera mera och gärna hela tiden. Alltid nytt, alltid något som "behövs", gärna i plast och dyrt och svårmatchad. Det sistnämnda för att nästa vecka kunna motivera ytterligare ett köp eller utbyte av denna veckans, "som inte passade". Och sedan detta eviga "tingeling!" "plingeling" "tjo o tjim" Alltså, kom igen!  

Varje fredag när jag sätter kaffet i vrångstrupen och mackan börjar smaka seg ost lovar jag mig: skicka in en kommentar till DN, låt dem veta vad du tycker, försök påverka. Än så länge är detta inte gjort, än så länge skiter jag där jag sitter men en dag så bannemig. Fram tills dess muttrar jag på och fortsätter försöka bläddra förbi. 

04.38 fick morgonstunden guld i mund idag.
Bara så att ni vet.
Jeez, lilla My, jeeeeeez!

Stress

det här med utveckling, andra mammor, mammagrupper, egna mammor, diagram och kurvor,  bloggar, böcker. Återkommer om det.

Hej på dig

Ikväll åker vi hem igen, lilla My och jag. Pappa längtar visst. Men först: tennis. Svåger ska vakta, "om hon sköter sig, men hon kommer skrika hela tiden för ungar o jag går inte ihop". Trorjante alls det, säger jag och sticker iväg.

Just ja

apropå bulla. En av mina bästa vänner har en liten bulle i ugnen, en bulle som tydligen är redo att komma ut redan nu. Helt á la vår lilla E verkar han ha tröttnat på det lugna gungandet, mjuka mörkret, varmaste värmen och vill ut ut ut. Vi håller tummarna för att hans iver lägger sig en aning, i alla fall någon vecka eller så men sen, sen är i alla fall JAG mer än redo att mötas och jag bara längtar! Ska bli helt underbart kul och han kommer ut till den finaste av mammor och den shysstaste av pappor, det kan jag lova honom (kanske är det just det han redan vet, o därför är så ivrig).

Tänker tillbaka på min egen graviditet, och hur sjukt galet långsamt det gick. Trodde aldrig det skulle vara klart, kändes som flera hundra år och ändå kom hon 5 veckor för tidigt. Smart unge det där, klok som blidkade sin hetsiga mamma med att kompensera och komma ut tidigare än planerat. Min kära väns mage har växt med rasande fart och helt plötsligt är hon också där. Mirakel är det och så underbart fantastiskt att jag blir tårögd bara jag tänker på det.

Hurtbulla?

Vet inte riktigt vad som hände imorse, kan troligtvis skyllas på ungen som behagade vakna 05.36, hungrig och PIGG, men nästan helt plötsligt, out of nowhere befann jag mig i - beware and behold - joggingspåret. Japp, du läste rätt: JOGGINGSPÅRET. 5,5 km blev det och två knän än mer stela o ömma än gårdagens. Ingen Nike+gratulation av Tiger Woods för bästa tid blev det denna gång; en halt pensionär med rullator skulle ha varvat mig men fasen: jag sprang/"rörde på mig i annat tempo än promenad" hela tiden. All the way. Rekord, för denna sommaren.

Väl tillbaka blev det en tur till badet med sis o co. Inget badande för tanterna men väl så kaffe och muffins. Nu sitter jag här i godan ro och väntar på att hon ska komma tillbaka från hennes tennis så att vi kan göra chokladbollar. ...

Å imorrn är YTTERLIGARE en ny dag.

Premiär

Ja, så var jag här då. 30 + , en modest underdrift, beslutar jag mig för att ta steget. En dag, bara sådär, utan någon som helst rim eller reson. Kändes liksom bara som att det var det här jag skulle göra nu på kvällningen. Fast vem ska läsa? Beats me och skit samma. Kan väl skriva av mig lite då, skicka länken till sambon o kanske syrran. Eller så blir det bara det här inlägget och intet mer. Den som lever får se och nu ska jag lägga mig och, dra på stortrissan; läsa!

Lite ont i kroppen efter dagens tennis. Lite ont i magen efter dagens femtioelva mackor och nynerklämda kilot med snarr. Imorgon är en ny dag.

God natt!