Att promenera är typ det bästa jag vet. Jag går så in i h-e mycket. Hade jag haft en så´n där stegräknare som alla lätt maniska har, skulle den ha sprängts det kan jag lova. Älskar att gå och lyssna på radio (P1 rules, by the way!) eller ringa alla de där samtalen som aldrig rings med en liten loppa runt benen. Eller tid för reflektion, tänka igenom vad jag ska göra och hur.
Väl så var jag igår ute på My´s morgonvila (en timme runt sjön på vilken hon sover som en stock) och passade således på att ringa lilla mamman (som fö åker till Afrika´t imorgon. Lyx!) och prata lite. Plötsligt hör jag någon ropa vid min högerflank. En man och hans fru står och sätter på sig ryggsäckarna. Först hajjar jag knappt vad det är han ropar, men ett par millisekunder senare klickar det in i huvudet. -"Koncentrera dig på barnet istället för att gå och prata i telefon hörrö!!"
Wtf! Snacka om att leva med förutfattad mening om mammor och barnuppfostran. Och dra alla över en kam. För en gång skull fann jag mig snabbt, vände mig om och ropade tillbaka: "för det första sover hon så det är inte så mycket att samtala med just nu, för det andra: koncentrera dig på din fru du".
Jag fick ett stort, faktiskt generat, flin tillbaka och ett "jaha, ursäkta då" men vad fasen är det med gubbar i övre medelåldern? (ja, nu drar även jag alltför många över en och samma kam, men här i staden finns det måååååånga barn, mååånga barnvagnar, extremt många mammagrupper och en hel drös muttrande medelåldersgubbar. Trots att man tydligt flyttar sig åt sidan och ber om ursäkt gör de inte annat än muttrar och blänger.)
Så´n ska jag banne mig aldrig bli!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar