Tårarna

...nu kommer tårarna.

Kollar på Grey´s och, som vanligt, blir jag precis så berörd som manusförfattarna räknat ut att jag ska bli. Trots att mycket är "amerikanskt dravvel" så är det dravvel precis på min beröringsnivå.
Och så idag; när jag sitter här ensam i soffan, med tända ljus, grönt té, ljusslingor i fönstren och lilla My som sover som en liten korv i sin säng, då har de med en liten för tidigt född bebis. Lika liten som Lilla My var när hon kom, men betydligt betydligt mer skör (pojken i serien alltså, inte Lilla My. Hon var lika stark och bestämd sekunden hon tittade ut, som hon är idag.) Bums kastas jag tillbaka ett år. Sjukhusdoft, handsprit och mjölkpumpsljud. Den lilla lilla kroppen, smala små armar, perfekta men helt utan hull. Huvudet inte större än en apelsin. 1740 gram men med ett hjärta så starkt. Ett hjärta som fick ork av att ligga så nära som möjligt. Hud mot hud och precis vid hjärtat, för att hitta kraften, styrkan att överleva. Så satt vi hela dagarna, jag och Herrn turades om. Sitta med My eller hämta mat. Lite kontakt med omvärlden via sms, telefon och mail. Så tillbaka till det varma rummet och på med tubtoppen, i med Lilla My.

Att de på Grey´s missar i beskrivningen av kängurumetoden och sättet de höll bebisen mot kroppen var allt annat än en bra visning av verkligheten kvittar. Minnena kommer tillbaka och tårarna kommer likväl.

Så nu stänger jag av datorn. Går in till min lilla korv, sniffar ner i hennes mjuka nacke, stryker hennes små, och få, lockar och nyper lite i hennes nu så knubbiga små lår.