Melankoli

Igår var det precis 1 år sedan vi kom hem med Lilla My. Liten och skör, och samtidigt så stark och envis. Nya föräldrar som på darrande ben och med skälvande hjärtan försökte boa in sig. Försökte förstå att denna lilla underbara varelse var vår att ta hand om. En helt ny värld, en helt ny tid i livet - sambos som fann sig nu vara en liten familj. En vidunderlig känsla, lika skrämmande som djupt fylld av kärlek. 

Nu är hon alltså 1 år och samtidigt som allt fortfarande känns så nytt, känns det som hon varit med oss hela livet. Det är helt omöjligt att tänka sig ett liv utan henne. Vad var livet före? Så här, i efterhand: inget (fast det var det ju, såklart). Igår stod hon helt själv för första gången. Övade med samma envishet som allt hon tar sig för. Släppte och balanserade, släppte och balanserade. Stadigt och stolt. Glatt påhejjad av kompisen M´s vilda tjut. 

Regnet föll tillsammans med löven utanför och deklarerade tydligt höstens ankomst. Lilla My, Max och Filip firade med att absolut inte ta vara på den, för oss andra, varmt efterlängtade extra sovtimmen.